En syrisk pojkes otroliga väg från flykting till röda mattan

Zain Al Rafeeas barndom som flykting i Beirut inspirerade honom i huvudrollen i den prisbelönta filmen Kapernaum, som förde honom till glans och berömmelse i Cannes.

Den syriske barnskådespelaren Zain Al Rafeea, 13, poserar för ett porträtt i Beirut, Libanon. © UNHCR/Dalal Mawad, producent, Houssam Hariri, fotograf/redigerare

Den 13-årige syriske flyktingen Zain Al Rafeea log blygsamt mot tv-kameran innan han klev ut på scenen framför en fullsatt publik på Cannes filmfestival och översköljdes av applåder från de församlade filmstjärnorna, regissörerna och andra berömda personer inom filmindustrin.

“Jag kände mig förlamad, fullständigt förlamad”, sa Zain och kom ihåg den surrealistiska natten i maj när filmen “Kapernaum”, där han spelar huvudrollen, tilldelades det prestigefyllda jurypriset i Cannes. “Jag hade aldrig sett en stående ovation. Det var nog den bästa delen.”

Allt detta var långt ifrån hans vanliga liv som en syrisk flykting i den libanesiska huvudstaden Beirut, där den kvicke och karismatiske tonåringen upptäcktes på gatan innan den libanesiska filmregissören Nadine Labaki gav honom huvudrollen i sin film.

Zain var bara sju år gammal när han 2012 flydde med sin familj från Dar’a i södra Syrien och sökte en fristad i Libanon. Han hade just avslutat första klass när säkerhetstillståndet i hans hemstad förvärrades. “Våra liv var i fara. Hans mor och jag var tvungna att offra vad vi trodde bara skulle bli ett års skolgång för hans säkerhets skull”, sa hans far Ali Mohammed Al Rafeea.

Filmens huvudperson, som också heter Zain, är en papperslös pojke som bor i ett av Beiruts fattigaste områden och måste jobba för att hjälpa sin familj istället för att gå i skolan. Utan formell skådespelarutbildning hämtade Zain inspiration till rollen från sin egen erfarenhet av att vara en flykting utan skolgång som lever under svåra förhållanden.

“Det har varit svårt”, sa ynglingen om sin barndom i exil, där han under de senaste sex åren har sovit på slitna madrasser med sina föräldrar och tre syskon på golvet i en trång och dragig lägenhet. “Jag skulle ha älskat att gå i skolan. Jag kommer ihåg den första dagen vi kom hit och jag gick ner för att leka. Jag hamnade i slagsmål med ett av de andra barnen”.

“När jag såg Zain var det självklart för mig att han skulle bli vår hjälte”, sa Labaki. “Det finns något i hans blick som är väldigt sorgset. Han vet också vad vi talar om [i filmen], och det syns i hans ögon”.

 

RF2186286_2018_08_18_UNHCR_LEB_Zein__X7A0388-1440x812

Zain (andre från höger) leker med sin bror Hussein och sina systrar, Iman (till vänster) och Riman (till höger), på taket av deras lägenhet i Beirut. © UNHCR/Sam Tarling

RF2186278_2018_08_18_UNHCR_LEB_Zein__MG_5974-1440x812

Zain Al Rafeea vilar i familjens hem i Beirut, Libanon. © UNHCR/Sam Tarling

RF2186272_2018_08_18_UNHCR_LEB_Zein__MG_6121-1440x812

Zains far Ali och systern Riman ler när de pratar med en kusin, som redan bor i den norska staden Hammerfest. © UNHCR/Sam Tarling

RF2186252_2018_08_18_UNHCR_LEB_Zein__MG_6193-1440x812

Zain spelar biljard i Beirut, Libanon. © UNHCR/Sam Tarling

RF2186253_2018_08_18_UNHCR_LEB_Zein__X7A0352-1440x812

Zain, till höger, sitter brevid sin mor Nour när familjen packar för sin flytt till Norge. © UNHCR/Sam Tarling

 

Den libanesiska filmskaparen visste att hon tog en risk genom att enbart ge rollerna till personer utan skådespelarbakgrund, men säger att det var det som slutligen gav filmen dess styrka. “Det finns inga skådespelare i min film. Alla spelar sin egen roll, sitt eget liv. De skildrar alla sina liv på ett eller annat sätt, sin kamp, sin utsatthet”.

Enligt Labaki improviserade Zain och lade till sina egna ord i manuset vid flera tillfällen under filmandet. “Zain kan knappt skriva sitt eget namn, men han kunde bära den tunga bördan av en sex månaders lång filminspelning på sina små axlar. Han lade även till sina egna uttryck, ord och handlingar – som alla var så naturliga för honom – och gjorde scenerna ännu starkare”, sa hon.

Kapernaum, som hade sin officiella premiär i Beirut i september, tar itu med många sociala frågor som berör både libaneser och flyktingar: barnarbete, barnäktenskap, statslöshet och fattigdom. Libanon är för närvarande hem för omkring 976 000 registrerade syriska flyktingar – drygt hälften av dem är barn – vilket gör landet till världens största flyktingvärd räknat efter befolkningsandel.

För Zain är effekten av hans nya stjärnstatus fortfarande högst märkbar, när Kapernaum utsågs till Libanons bidrag för bästa utländska språkfilm vid 2019 års Oscarsgala, och den 22 januari sedan nominerades för en Oscar.

Hela familjen fick också ett välkommet besked när de – med hjälp av UNHCR, FN:s flyktingorgan – godkändes för vidarebosättning till Norge.

Trots de svårigheter de mötte där, var det inte lätt att lämna Libanon. En varm sommarnatt i Beirut, dagen före deras avresa, var den lilla lägenheten i det fattiga grannskap som familjen Rafeea kallat sitt hem i över sex år, full av familj, vänner och grannar som kommit för att ta avsked.

Zains yngre syster Iman reciterade några norska ord, som hon lärt sig vid de kulturella orienteringsmöten hon deltagit i tillsammans med sina syskon och föräldrar i Beirut inför avresan. Men Zain hade blandade känslor. “Jag är både glad och ledsen. Jag kommer att sakna mina kusiner här, men där kommer jag kunna gå i skola och lära mig att läsa och skriva”.

Zain och hans familj vänjer sig nu vid sitt nya liv i Norge. Zain har en säng att sova i och han har börjat gå i skolan som andra barn i hans ålder. “Vi kan se havet från vårt fönster. Jag gillar att sitta vid havet, men jag kan inte simma i det, vattnet är iskallt!” sa han.

De är en del av mindre än en procent av alla flyktingfamiljer runt om i hela världen som får chansen att börja ett nytt liv i ett tredje land. Zain sa att han en dag kanske försöker sig på en heltidskarriär som skådespelare. Men för tillfället är han lycklig över att kunna uppfylla sin dröm om att gå i skolan.