Berättelser från fältet: “Det finns ett behov av ytterligare solidaritet”

En intervju med vår svenska UNHCR-kollega Anne-Birgitte Krum-Hansen i Valletta, Malta.

”Berättelser från fältet” är en intervjuserie som ger inblick i hur vardagen kan se ut för några av våra nordeuropeiska kolleger som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingorgan, runt om i världen.

Varför valde du att arbeta för UNHCR?

”Det fanns en tradition inom min familj av att arbeta humanitärt som jag inspirerades av. Under mina studier i juridik kom en medarbetare från UNHCR:s kontor i Stockholm och föreläste om flyktingrätt. Han bad oss att tala med honom om vi var intresserade av ämnet eller av att praktisera på UNHCR. Jag var den enda av runt etthundra studenter som gick fram. Han gav mig rådet att söka ett stipendium genom SIDA och att kontakta UNHCR. Det var så jag hamnade på UNHCR, med första placering i Kenya.

Jag är övertygad om att det är viktigt att börja ens UNHCR-karriär ute i fält för att få en bättre förståelse för organisationens praktiska arbete. Det är där man tar del av konkreta exempel på hur UNHCR stöder flyktingar och hur man försöker åstadkomma förändring. Man lär sig så mycket genom ta del av flyktingars färdigheter och anpassningsförmåga och genom att lyssna på deras erfarenheter. Det är ofta ögonöppnande och gör en ödmjuk genom att sätta saker och ting i större perspektiv.”

Hur skulle du beskriva ditt arbete?

”Min roll handlar om att hjälpa till med samordning mellan UNHCR och EASO, det Europeiska stödkontoret för asylfrågor, både institutionellt och i fält.  EASO fokuserar på att stödja asylländer både inom och utom EU:s gränser.

Liksom UNHCR hjälper EASO även länder att bygga asylkapacitet utanför EU, i till exempel Västra Balkan, Mellanöstern, Nordafrika och Turkiet. UNHCR:s sambandskontor med EASO underlättar koordinering och samarbete mellan de två organisationerna. Det är särskilt viktigt på Cypern, i Grekland, Italien och Malta, där båda organisationerna är verksamma.

EASO utvecklar också träningsmaterial och praktiska verktyg och riktlinjer; UNHCR bidrar med underlag och stöd inom samtliga dessa områden. Vidarebosättning och kompletterande säkra och lagliga vägar är andra områden som båda organisationerna är involverade i.

UNHCR har två kontor på Malta – landskontoret och sambandskontoret, där jag arbetar. Till Malta anländer flyktingar från Libyens eller Tunisiens kust, ofta i gummibåtar. Passagerarna befinner sig ofta i nöd, och de sök- och räddningsinsatser som görs på Medelhavet är begränsade. Maltas mottagandekapacitet är otillräcklig. Därför finns ett behov av ytterligare solidaritet gentemot de stater vid Europas yttre gräns som tar emot flest nyanlända. Samtidigt är det viktigt att dessa stater förbättrar sin mottagningskapacitet och sina mottagningsförhållanden med hjälp av stöd från EU-kommissionen.”

 

Vilka är några av de bästa upplevelserna du haft i arbetet för UNHCR?

”Till de mest positiva erfarenheterna hör arbetet med familjeåterförening i samband med den svåra situationen 2015. Jag arbetade då i Serbien, och under bara några veckor korsade 10 000 människor gränsen från Nordmakedonien och Grekland in i Serbien – varje dag. De flesta var från Syrien. Det var mycket uppståndelse och många fall där familjemedlemmar separerades, inklusive barn som skildes från sina föräldrar. Tillsammans med våra partnerorganisationer lyckades vi i många fall återförena barnen med sina familjer, vilket var en oerhört positiv upplevelse.

Vidarebosättning av kvotflyktingar är också alltid givande och det är väldigt positivt att se människor ta sig ur en svår situation och till säkerhet. Det är en konkret process, och givande att senare höra från vidarebosatta kvotflyktingar hur det går för dem i sina nya hem.”

Vilka är några av de svåraste upplevelserna du haft i arbetet för UNHCR?

”Att arbeta i Serbien under flyktingkrisen i Europa 2015 var väldigt utmanande. När krisen började var det 40 grader varmt och det saknades tillräckligt med resurser för alla som varje dag kom över gränsen. Små barn, gravida kvinnor samt äldre människor korsade gränsen barfota — uttorkade och utmattade.

På den serbiska landsbygden fanns till en början också brist på resurser – till och med på vatten. I byn där jag arbetade i en fältmission fanns det inte tillräckligt med medicin och sjukvård, och bara en ambulans.

Inga tält, filtar eller toaletter eller duschar fanns det heller. Folk sov utomhus på gatorna. UNHCR och andra organisationer bidrog med akuta stödinsatser, till en början med mycket få resurser, tills ytterligare hjälp kom fram. Det var väldigt påfrestande, och en av de största utmaningar jag upplevt under min UNHCR-karriär.”