Brutala nedskärningar – vi tvingas till omöjliga val
Brutala nedskärningar – vi tvingas till omöjliga val
Människor i Darfur, Sudan, som har tvingats på flykt. FN finns närvarande över hela världen och ger bland annat livräddande humanitär hjälp såsom mat, vatten, medicin och skydd till barn och vuxna som tvingas fly från krig och konflikt, och som är helt beroende av hjälpen för att överleva.
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 24 oktober 2025.
I dag för 80 år sedan grundades Förenta Nationerna och FN-stadgan trädde i kraft. Stadgan slog fast en vision om att ”rädda kommande släkten undan krigets gissel”, ”åter bekräfta tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna” och ”använda internationellt samarbete för att främja ekonomisk och social utveckling för alla folk”.
I dag bevittnar vi hur organisationen – vår gemensamma organisation – systematiskt undergrävs. Finansiering dras tillbaka utan att man fullt ut förstår organisationens roll och betydelse globalt. Detta beror inte på att FN-systemet anses sakna värde, utan snarare på en bristande förståelse för FN:s roll. Vår förmåga att utföra vårt arbete och vad vi faktiskt kan åstadkomma, beror helt på medlemsstaternas engagemang och vilja att agera. Vi för samman parter som inte vill tala med varandra. Vi levererar humanitärt stöd i områden som är extremt svåråtkomliga eller rentav livsfarliga. Vi försöker skapa samsyn kring globala frågor, beslut som är avgörande för vår långsiktiga överlevnad.
Unga känner mindre hopp inför framtiden och samhällen blir alltmer polariserade
FN ligger bakom vaccinationen av nästan hälften av världens barn, förebyggandet av svält, tillgången till rent vatten och skyddet av miljontals människor på flykt. FN skapar hopp, stabilitet och säkerhet – och utgör en livlina för miljontals människor världen över.
Det vi ser nu är fler konflikter, fler övergrepp mot mänskliga rättigheter och ett växande förakt för internationell rätt. Detta är inte ett tecken på att de humanitära systemen har misslyckats, utan på att de inte används. Förändrade nationella prioriteringar och växande global osäkerhet har lett till en finansieringskris så allvarlig att den redan orsakar undernäring, tvingar barn att lämna skolan och sjunkande vaccinationsnivåer världen över.
Så vilken kris är det egentligen vi står inför? I dag ser vi ett växande negativt narrativ. Unga känner mindre hopp inför framtiden och samhällen blir alltmer polariserade. Vi bombarderas av bilder av krig, våld och lidande. Kanske hotas både vår framtidstro och vår förmåga till empati.
År 2025 beräknar FN att 300 miljoner människor i världen är i behov av humanitärt bistånd. FN har satt som mål att nå 114 miljoner människor med livräddande stöd. För att göra detta krävs 29 miljarder USD, vilket motsvarar ungefär en procent av världens totala militära budget på 2,7 biljoner USD.
“Utan medmänsklighet, både hemma och globalt, riskerar vi en perfekt storm: ökande ojämlikhet, växande misstro och ett sammanbrott i vår kollektiva förmåga att möta utmaningar tillsammans,” skriver Annika Sandlund
De nuvarande nedskärningarna slår hårt mot FN:s arbete och leder till att livräddande program stoppas och tusentals medarbetare förlorar sina jobb, bland dem lärare, akutarbetare och experter på barnskydd och nutrition.
Att undergräva och underfinansiera FN är kortsiktigt tänkande. Vår närvaro och vårt arbete på plats, i områden som är drabbade av konflikter, hjälper till att förebygga just de förhållanden som orsakar flykt: våld, fattigdom, hunger, ojämlikhet, radikalisering och klimatkriser.
Dag Hammarskjölds ord från 1954 är lika relevanta i dag som då
Det brutala nedskärningarna av biståndet gör att vi tvingas till omöjliga val. Vad ska vi dra ner på, mat, medicin, skydd eller utbildning? Tragiskt nog blir utbildning ofta det som offras, eftersom det inte räknas som ”livräddande”. Men vad händer när hundratusentals barn inte får gå i skolan? De långsiktiga följderna av en generation utan utbildning är oöverskådliga.
Effekterna begränsas inte till de mest utsatta länderna eller befolkningarna, där behoven är som störst. Bristen på empati påverkar även våra egna samhällen, där den riskerar att underminera tilliten och det sociala kitt som håller dem samman.
Effekterna begränsas inte till de mest utsatta länderna eller befolkningarna, där behoven är som störst. Bristen på empati påverkar även våra egna samhällen, där den riskerar att underminera tilliten och det sociala kitt som håller dem samman.
