En intervju med vår svenska kollega Karolina Edsbacker, tidigare stationerad i Libyen och Tunisien.
Karolina Edsbacker pratar med flyktingar och migranter i Zintan, Libyen, tillsammans med IOM och UNHCR.
Varför valde du att arbeta för UNHCR?
“Som ung tjej drömde jag om att arbeta för Förenta nationerna. När jag började på universitetet valde jag att studera International Migration and Ethnic Relations på Malmö Universitet. Det var ett ganska nytt och väldigt intressant program. Samtidigt blev jag volontär för en lokal organisation som jobbade på ett mottagningscenter för flyktingar och asylsökande. Vi erbjöd juridiskt stöd, besökte centret varje vecka och intervjuade dem för att få reda på vilket typ av stöd de behövde.
Det var när jag lyssnade på flyktingarnas berättelser om vad de hade upplevt på resan till Sverige, som jag bestämde mig för att jobba för UNHCR och helst i de länder där dessa människor kom ifrån.
Så det var så det började. Först fick jag en praktikplats hos UNHCR i Istanbul. När jag var klar med min masterexamen jobbade jag först med integration för Malmö Stad, och senare på Migrationsverket. Men jag ville fortsätta arbeta för UNHCR, så jag sökte en FN-volontärtjänst (UNV) i Bossaso i Somalia. Sedan fick jag jobb där som Associate Protection Officer, och nu har jag arbetat för UNHCR i sex år i fyra olika länder.”
Karolina i Libyen med flyktingar som väntar på vidarebosättning.
Hur skulle du beskriva ditt arbete?
“Jag är Durable Solutions Officer hos UNHCR Libyen. Jag sköter vidarebosättningsprogrammet i Libyen och jobbar med “complementary pathways”, som är ett ganska nytt program inom UNHCR som jag tycker är väldigt spännande. Vi arbetar för att hitta alternativa lösningar för flyktingar utöver vidarebosättning, till exempel familjeåterförening, humanitära visum, arbetsvisum eller utbildningsstipendier.
Libyen är en mycket strategisk plats och cirka 43 000 registrerade flyktingar och asylsökande uppehåller sig i landet. Många kommer för att de vill ta sig vidare till Europa. Men Libyen är också en osäker plats och anses inte vara ett lämpligt land att söka asyl. Efter många års väpnad konflikt pågår det fortfarande maktkamper mellan olika grupper i landet. Detta påverkar även flyktingar och asylsökande, och vi vidarebosätter dem från Libyen på grund av situationen där. De har gått igenom så mycket för att nå fram till Libyen, och många är offer för trafficking, kidnappning och tortyr.
Vår handläggare i Tunisien genomför vidarebosättningsintervjuer online och naturligtvis har vi kollegor på plats i Libyen som koordinerar intervjuerna. Om vi får ett positivt svar från ett land, samarbetar vi med FN:s migrationsorganisation, IOM, för att boka flyg och hantera all logistik relaterad till vidarebosättning.
Vi försöker att ha regelbunden kontakt med flyktingarna fram till avresan. Det är en lång process och vi riskerar att vissa blir frustrerade och istället försöker ta sig över havet till Europa. Detta kan få tragiska konsekvenser. Vi försöker hålla ständig kontakt med dem, skicka meddelanden till alla som är registrerade hos oss och uppmana dem att dela uppdaterade kontaktuppgifter eller ändringar i familjesammansättningen med oss.
Vi har ett kontor i Tripoli där asylsökande och flyktingar kan bli registrerade och få hjälp. Vi samarbetar även med partners och lokala libyska icke-statliga organisationer i Libyen. Detta är verkligen ett av de mest effektiva sätt att kommunicera med flyktingar i landet.”
Se videon med Karolina nedan för att höra mer om UNHCR:s vidarebosättningsprogram i Libyen:
Vilka är några av de bästa upplevelserna du haft i arbetet för UNHCR?
“Höjdpunkten i mitt jobb är när vi får ett beviljande för vidarebosättning, efter veckor eller månaders arbete med ett ärende, och avresedagen kommer. Det är en fantastisk känsla att se folks leenden på flygplatsen när de väntar på att få börja sitt nya liv.
En av mina mest minnesvärda upplevelser var en ung etiopisk man som jag träffade i Somalia. Han var tvungen att fly på grund av sitt politiska engagemang och vid gränsen till Somalia blev han skjuten och förlamad från midjan och nedåt. I Somalia fick han inte alls tillräcklig stöd och vård. Om han hade stannat där hade han aldrig kunnat gå igen. Jag genomförde vidarebosättningsintervjun med honom. Han blev vidarebosatt till Sverige, men jag visste inte om detta förrän jag var på semester hemma och fick ett telefonsamtal från en sjuksköterska på ett sjukhus i Stockholm som sa ”Jag har en person här som vill prata med dig. Han heter Omar.”
Jag åkte till Stockholm för att träffa honom och han tackade mig för att jag hade sett till att han kom till Sverige fast det inte var mitt beslut. Han hade precis kommit till Stockholm och sjuksköterskan på sjukhuset, där han fick behandling, var säker på att han skulle kunna börja gå igen. Jag önskar att jag fortfarande var i kontakt med honom, men jag hoppas att det gick bra för honom. Han skickade mig bilder där han såg frisk ut och lutade sig mot en käpp. Han kunde gå.
När jag har ett svårt ögonblick eller känner mig omotiverad på jobbet tänker jag på minnen som detta. Det är verkligen det som håller mig igång och påminner mig varför jag bestämde mig för att jobba för UNHCR. Det är särskilt givande att arbeta med vidarebosättning för man ser verkligen resultatet av sitt arbete, speciellt i Libyen eftersom proceduren är ganska snabb här jämfört med i andra länder. Det är en fantastisk känsla att stå på flygplatsen i Tripoli för att säga hejdå till flyktingarna, se hur glada de är och lyssna på deras ambitioner för framtiden.”
Karolina Edsbacker med en pappa och son som är på väg att bli vidarebosatt och återförenat med deras familj efter flera år ifrån varandra.
Vilka är några av de svåraste upplevelserna du haft i arbetet för UNHCR?
“Genom åren har jag tyvärr sett fall där individer har dött, antingen för att de haft allvarliga sjukdomar och gått bort för att de inte vidarebosatts i tid eller för att de försökte ta sig över havet från Libyen och försvann. Jag har också hört många svåra historier när jag intervjuade offer för våld, tortyr, människohandel och sexuella övergrepp.
När jag var i Bossaso, Somalia, attackerades grannstaden Galkayo, där jag precist hade varit veckan innan och lärt känna några kollegor från UNHCR och UNICEF. Efter att jag hade lämnat dödades några av mina UNICEF-vänner i en självmordsattack. I Libyen har jag också haft en del dåliga upplevelser. Jag befann mig i en konvoj som attackerades, men vanligtvis är FN-anställda inte så utsatta i Libyen.
Jag tror att jag har klarat av allt detta för att jag kommer från ett väldigt stabilt land, har haft en stabil uppväxt och aldrig tidigare hade sett ett krig i mitt liv. På något sätt, innerst inne, har det kanske hjälpt mig eftersom jag vet att fast jag är i länder där fruktansvärda saker händer, kan jag alltid åka hem och återhämta mig omgiven av familj och vänner.”
”Berättelser från fältet” är en intervjuserie som ger inblick i hur vardagen kan se ut för några av våra nordeuropeiska kolleger som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingorgan, runt om i världen.
UNHCR är på plats i 135 länder och territorier runt om i världen och hjälper män, kvinnor och barn som tvingats på flykt på grund av krig, våld och förföljelse. Vårt huvudkontor finns i Genève, Schweiz, men den stora merparten av våra medarbetare arbetar i fält och på de platser i världen där de flesta flyktingar befinner sig.
Läs mer om UNHCR:s arbete här.
Dela på Facebook Dela på Twitter
